Borde inte sitta uppe såhär sent egentligen, men det är ändå fredag... Och jag sov 1,5 timme i eftermiddags... Hehe. Har googlat löparskor hela kvällen typ. Lite sorgligt att jag har blivit så besatt av det, haha. Men har i alla fall hittat ett par från Asics som jag tror att jag ska köpa på en brittisk sida, sparar typ 500 kr på det så :) Var ju på Löplabbet med Monika i torsdags (?) och kollade hur jag springer så att jag kunde hitta rätt skor, blev lite förvånad att jag sprang så "normalt"... Visserligen har jag själv märkt att jag springer väldigt mycket på framfoten, men jag var typ övertygad om att jag överpronerar ändå, haha :P Önskar att jag sprang superlätt och mjukt så att jag kunde ha snygga och enkla skor som dessa ↓ men eftersom jag lägger så mycket vikt på främre delen av foten måste jag ha bra dämpning där :( Funderar dock på att köpa ett par snyggskor att promenera i, hehe, om jag jobbar riktigt hårt i sommar eller vinner en miljon typ.

 

 

 

Tänkte bara slänga in några bilder från min Instagram som jag visserligen inte uppdaterar speciellt ofta men där vissa saker i alla fall dokumenteras. Ska ut på stan med Monika nu och prateliprata och titta på löparskor eftersom jag behöver nya väldigt mycket. Märkte det efter att jag sprang den där milen... Har fått kramp i underbenen, i benhinnorna då, efter typ att gå till skolan sedan dess vilket inte är jättebra. Och jag kan ganska säkert säga att det är skorna det är fel på eftersom jag har haft dem sedan jag började springa typ, haha. I nian alltså. Har jag sagt att jag är snål?

 

En helgfrukost med kvarg, jordgubbar och Paulúns granola // A lesson in Swedish // När jag hade sprungit en mil // Satt på Ariman en kväll med Monika och pratade

I London kommer min blogg bli så himla bäst, hehe... Eller redan i sommar förresten. Denna gången lovar jag!

 

Idag insåg jag att jag har matteprov imorgon på ett kapitel jag inte ens har börjat på, så nu kör jag en intensiv timme med matteboken.se för att försöka lära mig skiten. Men jag struntar i resultatet, egentligen... Har slutprovet kvar ändå. Fast det blir ju kul om jag glömmer bort det också, eh... 

 

Annars har jag hunnit med att springa en mil idag, för första gången denna säsongen. Åh, det var den bästa känslan på länge. Och det var så jävla jobbigt men ändå så jävla lätt och jag kände mig så jävla levande. Och om jag får välja mellan att få MVG på ett matteprov eller att känna mig levande så väljer jag det sistnämnda i alla lägen, även om det betyder att jag måste ta en omväg för att komma dit jag vill i framtiden. För att känna sig levande är bland det viktigaste man kan göra medan man fortfarande har möjligheten.

 

 

 

Sitter och skriver biologiartikel, fick lust att blogga samtidigt. Eller tja, snarare ta ett avbrott från det seriösa skrivandet eftersom det är lite svårt att göra båda två på en gång. Jag kan verkligen sakna att skriva här ibland, älskar att kunna skriva vad som helst (nästan) och bara låta fingrarna dansa över tangentbordet.

 

Har egentligen inget vettigt att skriva... Typ att jag har genomlidit ytterligare en dag i skolan och gråtit en massa. Inte i skolan, men hemma. Gråter hela tiden, varje dag nästan, allra helst när jag ska sova. Ganska påfrestande, man kommer liksom aldrig ur den där ledsna känslan riktigt. Vill vara spontan och glad men låter bara dagarna passera och det känns så himla dåligt. 

 

Imorgon är det ju i alla fall fredag, följt av två dagars helg. Ja, helgen är ju så gott som alltid två dagar lång, men jag var tvungen att avsluta meningen på ett vettigt sätt. Hoppas på att det är fint väder i helgen så att jag kan ta en springrunda. Gjorde det i tisdags, och jag trodde nästan att jag skulle svimma av endorfinkicken jag fick. På onsdagen var jag mer övertygad om att jag skulle svimma av träningsvärk... Känns att musklerna trots all övrig träning är ganska ovana och vinterstela. I april liksom... Lite sorgligt.

 

Nu borde jag nog slutföra det lilla arbetet jag påbörjat, så vi hörs imorgon! Då ska jag bjuda på musik, fast inte min egen såklart, utan andras. Jag kan varken skapa musik med instrument eller röst, hehe.

 

 

Jag tänkte på det för någon månad sedan. Ja, det var när jag fyllde år... Mina födelsedagar kommer nog åtminstone i några år framöver påminna mig om det startskott som avlossades på min artonårsdag. Det var då jag inte orkade längre, den dagen då jag ville kunna äta tårta och träffa mina kompisar och göra allt som jag inte hade gjort på ett drygt år. Till och med mer, eftersom jag inte åt tårta som normalt folk dessförinnan heller. Innan min födelsedag för ett år sedan satt jag fortfarande efter några timmars läxläsning hemma i soffan om fredagkvällarna, långsamt ätandes av min begränsade mängd godis som jag trots allt kunde unna mig (dock ingick en exakt kaloriräkning i denna ritual), tittandes på någon av alla tv-serier jag tvingade mig igenom. Jag åt fortfarande torra, energisnåla brödskivor med ett mikrometertunnt lager messmör på till frukost, för det såg ju trots allt lite onyttigt ut för omgivningen. Jag kom vissa dagar inte upp ur sängen utan min mammas hjälp, för att jag var så orkeslös att jag inte såg någon mening med att hålla kvar de vänner som fortfarande inte hade gett upp än. Och jag kunde för mitt liv inte ge upp den kontroll jag hade över mina studier, mina kalorier och min kropp.

 

Att det var ett år sedan är helt obegripligt för mig, verkligen totalt obegripligt. Jag är visserligen inte i närheten av så spontan jag önskar att jag vore, jag hade kunnat umgås lite mer med de jag håller nära, och jag har möjligtvis lite för mycket kontroll över vad jag stoppar i mig och hur jag rör mig (efter påsken behövde saker och ting styras upp), men fortfarande kan jag inte förstå att det var jag. Oavsett vilka situationer jag stöter på i livet är jag förevigt tacksam till mig själv och alla andra som hjälpt mig att det inte är där jag sitter fast längre.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, för när jag var sjuk ville jag strypa alla som sa något liknande. Men vet ni hur egoistiskt det är att göra sådär mot sig själv? Det finns människor som dör varje dag för att det inte finns ett enda läkemedel, inte en enda metod som kan bota dem fysiskt, hur rationellt de än kan tänka. Livshotande anorexi kan man bota med en sondslang. Må hända att tankarna inte hänger med, men du kommer i alla fall leva, och huvudet kommer komma ikapp så småningom. Det är först på sista tiden jag har kunnat erkänna det här för mig själv, och eftersom jag är en sorgligt långsint person kommer det nog ta lång tid innan jag kan förlåta mig själv för min själviskhet. Kanske kommer jag aldrig göra det. Men när jag tänker på det vet jag även att jag aldrig heller kommer hamna där igen.

 

Borde inte sitta här och skriva med tanke på att min planering av skolarbete gav mig jobb att göra till två inatt, d.v.s. om jag jobbar effektivt vilket jag inte har gjort den senaste timmen... Men skitsamma. Jag sover så lite nuförtiden att jag nästan känner att jag skulle kunna vara utan sömn helt och hållet. Går runt i någon slags depressiv dvala. En kompis säger att det är så för alla just nu, blabla, det har varit vinter så länge och vi har så mycket att göra i skolan. Men min jävla depressiva dvala handlar inte om skolan. Jag älskar skolan när jag är ledsen, det är min enda undanflykt då. Jag älskar att världen är så tråkig som möjlig när jag där deppig, för då behöver jag inte bry mig om att jag missar något eftersom ingen annan ändå har lust att göra något. Så det här beror inte på att vädret är dåligt och att vi har för många prov. Det här handlar om att jag inte är mentalt stabil, men det får man inte prata om i en högpresterande naturklass där alla ska verka så perfekta som möjligt för att trycka ner varandra, där ingen vill lyssna på någon annan med risk att tänka för mycket på någon annan än sig själv, och därmed falla ner från prispallen.

Förutom alla såna ytliga saker så är det som ger mig mest ångest just nu de där jävla betygen som ska sättas. Eller som är försent för att sättas. För även om bilden här nere och en massa andra människor säger att man inte ska jämföra sig med andra så är det ju just exakt det som alla jävla universitetsmänniskor kommer sitta och göra när jag söker in till nån skola. Och då hjälper det inte att säga att "men Johanna, det gör inget att du fick lite sämre  betyg för du var ju sjuk" för det kommer ingen bry sig om. Och helt ärligt är det inte heller som om jag går och bär på någon hemlighet och är mycket klokare än alla andra som inte har varit sjuka. Jag är bara lite mer misslyckad och har bara lite mindre chans att göra det jag vill i livet.

 

Extra kul är det nu i slutspurten när vi får ut våra studieplaner och jag har vg i typ hälften av alla ämnen utan att kunna välja bort något eftersom jag bara har läst 2500 poäng medan alla andra har läst typ 2800 eftersom de är så himla duktiga samtidigt som de har mvg i nästan allt. Man bara "men good for you, vill du att jag ska kräkas på dig eller?". Nä, fyfan för skolan. Fyfan för att jag inte i alla fall ansträngde mig lite på språklektionerna när jag ändå bara gick halvtid. Eller för att jag inte valde de viktiga ämnena istället för de oviktiga. Eller för att jag inte pluggade lite när jag ändå hade chansen och fick ta igen historia och matte i efterhand. Bara för det förlorade jag 150 poäng. Så. Jävla. Surt. Hahahaha... Nu har jag klagat klart. 

 

 

 

I övermorgon är det mars och om fyra dagar är det min födelsedag. Solen lyser lite längre om dagarna och alla verkar lite gladare nuförtiden utom jag. Inte för att jag känner mig helt nere, men det är som om det saknas något och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag har så himla mycket kreativitet och glädje inom mig egentligen, men det vill inte komma ut. Verkar bara som världens tråkigaste människa utifrån. Kanske oroar mig för mycket. Oroar mig för att det är så mycket jag drömmer om som det är dags att bestämma sig för nu om det ska bli verklighet. Innan har allting varit så långt borta och helt ofarligt. Nu är det på riktigt med studenten och balklänning och resor och London i höst och det känns jättejobbigt att behöva planera och fixa med allt när man dessutom är en sån som vill klara allting själv. Känns som att det bara är ett evighetslångt garnnystan som inte går att reda ut om man samtidigt ska bry sig om skolan och sånt. Och jag borde inte säga "jaja" nu men jag gör det ändå för jag orkar inte tänka mer.

 

 

Okej, jag har inga planer på att göra detta till en matblogg men jag måste bara visa mina fina tomater jag gjorde idag, hehe. Rostade dem i ugnen på 150 grader i två timmar tillsammans med några vitlöksklyftor, olivolja och salt, och sen mixade jag och passerade det så det blev en slät fin sås som vi hade till pasta. Alltså yummm...

 

Har inte gjort något speciellt senaste dagarna, förutom att plugga. Sorligt nog, haha. Nästa vecka ska jag kötta träning, har slappat alldeles för mycket denna veckan... Måste passa på att träna innan jag ska till London för då kommer jag ju inte kunna göra det på fem dagar. OMG, haha. Näää, så farligt är det inte, men jag gillar att träna och jag vill verkligen hålla mig i form nu, speciellt eftersom jag har en idrottskurs jag ska ta igen och därför måste kunna springa 8 km i april... Och springa 2 km på tio minuter. Och simma tusen meter. Och springa kommer jag antagligen inte kunna göra så mycket innan dess om inte den jäkla snön ger sig av snart... -.-